Här, precis utanför Friends Arena, alldeles vid ingången till Mall of Scandinavia, står sedan november 2016 en staty föreställande Putte Kock och Isidor Behrens. Vilka var då de?

Vi börjar med Isidor Behrens, som räknas som AIK:s grundare när klubben bildades den 15 februari 1891. Isidor har själv berättat hur det gick till: ”Vi skrapade ihop en rad goda vänner med utpräglat idrottsintresse och sammanträdet hölls hemma hos min mamma på Biblioteksgatan 8 på Östermalm. Ska vi bilda den här föreningen frågade jag och alla instämde. Jag konfirmerade beslutet med ett klubbslag med en blyertspenna. Det fanns många namnförslag. Eftersom vi kommit överens om att alla upptänkliga idrotter skall utövas, är det väl lika bra att kalla oss för Allmänna Idrottsklubben, AIK, föreslog jag. Det blev ett nytt klubbslag på denna sak med samma blyertspenna.”

Alltså spelade Isidor Behrens huvudrollen i de händelser som ledde till att Allmänna Idrottsklubben bildades, han var bara 23 år men hade redan en erfarenhet som ledare inom IOGT, godtemplarrörelsen dvs. han arbetade som kontorist och var ”van vid papper”. För dig som inte känner till begreppet så är en godtemplare någon som är medlem i IOGT- NTO och lever ett nyktert liv.

Även om det var Isidor som startade hela den process som ett antal år senare resulterade i Sveriges största fotbollsklubb är det tveksamt om han själv ens hade hört talas om fotboll när han lämnade AIK. Det var nämligen först några år senare som fotboll började spelas i AIK och i Stockholm!

Nu över till Putte Kock, som korades till världens bästa vänsterytter i OS 1924. Han spelade många år i AIK innan han tyvärr var tvungen att lägga skorna på hyllan på grund av en knäskada.

Men Putte fortsatte inom klubben som ledare både för AIK och det svenska fotbollslandslaget och räknas av många som ”den störste av AIK:are”.

Putte, eller Rudolf som han egentligen hette, var den gudabenådade som hade kunnat bli bra i vad han än velat syssla med. Han sågs som sagt som världens bästa vänsterytter vid OS i Paris (då Sverige tog brons) och gjorde 37 A-landskamper, vilket var mycket för den tiden.

Han blev landslagsman i ishockey, kom tvåa i Europamästerskapen i S:t Moritz 1922, var en utomordentlig bandyspelare, var en av Sveriges bästa bowlare på 1920-talet och skicklig i bordtennis och tennis. Snacka om bollbegåvning! Han var dessutom Europamästare i bridge, en virtous på piano och blev senare chef för den uttagningskommitté som på 1940- och 50-talen tog ut det svenska fotbollslandslaget.

För de som såg honom spela på 1920-talet och de som kunde följa honom som ledare under de följande årtiondena var han verkligt fantastisk. Inte bara för att han behandlade bollen så elegant och sköt så perfekt, men också för att det stod en glans och glädje kring allt han gjorde som spelare och ledare.

För senare generationer blev han mer känd från tv-sporten, ständigt med AIK:s lagerkransade klubbmärke på rockslaget, än som den store AIK:aren.

De största insatserna för AIK gjorde han som ledare. Han var högste ansvarig för AIK:s fotboll i elva år (det var först 1954 som en separat fotbollssektion bildades, dessförinnan var han i egenskap av hela klubbens ordförande ansvarig inte bara för fotbollen utan även alla andra idrotter som bedrevs).

De sista oktoberdagarna 1979 skrevs ett av de dystraste avsnitten i AIK:s historia. I eftermiddagsdiset den 28 oktober vandrade AIK:are med sänkta huvuden ut från Örjans vall i Halmstad – och ut från Allsvenskan i fotboll. Tre dagar senare avled hedersledamoten Rudolf, Putte, Kock – den störste AIK:aren genom tiderna.

Han blev 78 år gammal och i mer än sex decennier hade hans hjärta klappat för AIK. Bara timmar innan hjärtat slutade slå sa han att: ”Nu kommer de att säga att jag dog för att AIK åkte ur...”

In i det sista hade han AIK:s väl och ve i tankarna. Så mycket betydde AIK för honom – och han för AIK.